Sockenlappar   Till startsidan

De mellansvenska samernas historia har tidigare inte intresserat forskarna. Man har känt till deras existens men valt att fokusera på fjällsamerna i norr, som ansågs mer genuina.
– Forskningen kring samer har styrts av vår romantiska längtan efter det exotiska och autentiska. De mellansvenska samerna levde nära bondebefolkningen och ansågs därför vara en ”degenererad kultur”, säger etnologen Ingvar Svanberg, Uppsala universitet.
Frågan om de mellansvenska samernas härkomst är omtvistad bland forskarna. Vissa anser att de härrör från resterna av en förhistorisk samisk kultur som funnits i området i flera tusen år. Detta skulle bland annat bevisas av de samiska fynd som gjorts i utgrävningar i Mellansverige. Andra menar att det mycket väl kan röra sig om samer som har tvingats från lappmarkerna långt senare.
Man vet att det förekommit mycket lite kontakt mellan samerna i Mellansverige och fjällsamerna i norr. Mellan de olika grupperna av mellansvenska samer å andra sidan har det funnits ett livligt samarbete. Språkstudier pekar även på att den dialekt som talades av mellansvenska samer skiljde sig mycket från de former av samiska som talades längre norrut i landet. Det finns därför skäl att anta att de två kulturerna har levt åtskilda under en lång period. Men än så länge är det enda man kan säga med säkerhet att det funnits samer i mellersta Sverige från 1600-talet. Det är nämligen vid denna tidpunkt som de börjar dyka upp i de skriftliga källorna.
Ingvar Svanberg har genom släktutredningar kunnat visa att det från 1600-talet och ett par hundra år framåt stadigt har funnits ett hundratal samehushåll i ett område som sträcker sig från Jämtland och Ångermanland i norr ända ner till Uppland, södra Dalarna och Gästrikland.
De mellansvenska samerna var nomader som i första hand livnärde sig som jägare och samlare. De bedrev även renskötsel, men med betydligt mindre hjordar än vad som var vanligt i norra Sverige. Deras relation till allmogen var god. Bönderna uppskattade samerna för deras skicklighet i jakt och hantverk och de fyllde även en viktig funktion då de utförde sysslor som bönderna ansåg som smutsiga.
Framförallt tog samerna hand om den tabubelagda hästslakten. Att äta hästkött sågs som hedniskt bland bönderna. Samernas fördomsfria syn på hästköttet som föda gav lokalt upphov till sägner där samerna förvandlades till varulvar som rev boskap om natten.
Om samernas förhållande till allmogen var relativt gott så var de desto mer impopulära hos de styrande. Staten ogillade att få konkurrens om rovdjursjakten i skogarna. Kyrkan å sin sida oroade sig över själavården hos de nomadiserande samerna. År 1720 bestämdes därför att de skulle tvångsförvisas till Lappland där man ansåg att de hörde hemma. Detta väckte givetvis starka protester från samerna själva, men även från bönderna. De senare var beroende av samernas tjänster. Försök gjordes att deportera samer, något som alltid slutade på samma sätt – de kom tillbaka.

Då bytte staten strategi. Samerna erbjöds att stanna kvar i Mellansverige mot att de blev bofasta i socknen och besökte kyrkan regelbundet.
– I första hand var det fråga om kontroll från myndigheternas sida. I det nya ”civiliserade” Sverige kunde man inte ha folk rännande runt i skogarna. Samerna skulle mantalsskrivas, säger Ingvar Svanberg.
De fick nu alltså en fast adress och kunde fortsätta att utföra sina tjänster, som hästslakten. De erbjöds gratis mark av socknen – så föddes ”sockenlappen”. Varje socken som hade råd tilldelades en same som ”hjälpreda” till bönderna.
Övergången till fast bosättning gick dock inte helt smidigt. Många samer fortsatte att flytta runt trots hotet om straff. Men mot slutet av 1700-talet var de flesta stationära.
Att samerna blev bofasta innebar att de tvingades ge upp renskötseln. Men den kulturella särprägeln behölls.
– I och med det centralt dirigerade beslutet fick samerna i praktiken monopol på hästslakten. Samernas sysslor kom att förknippas med deras etnicitet. Så man kan säga att sockenlappsystemet garanterade den samiska kulturens fortlevnad, åtminstone för en tid framöver, menar Svanberg.