1890-05-02 Erik Johansson Lindén dömd till 8 månaders fängelse som anstiftare av Söråkerskonflikten

Rättegångssaker. Lindén dömd.

Som bekant har måleriarbetaren J. Lindén sedan en tid suttit häktad, för det han med hot och våld tvingat nyantagna arbetare vid Nya Söråkers sågverk att upphöra med sitt arbete.

I går hölls med honom första rannsakningen. Rättens ordförande var vice häradshövding D. v. Schulsenhelm, åklagare kronolänsman E. Hägglund.

Det var för tvenne förseelser hr Lindén var tilltalad.

På morgonen den 9 april, då vid sågen nyantagne arbetaren O. A. W. Ström skulle gå till sitt arbete och kommit i närheten av sågen, omringades han av en hop arbetare med hr Lindén som anförare. Lindén började då uppmana Ström att icke gå till arbetet, utan i stället gå hem. Då detta icke hjälpte, trängde han Ström så nära inpå livet han kunde, i retad ton frågade honom, om han skulle "locka honom uppför backen med en tolvskilling i näven". Vidare började Lindén arg och uppretad hota Ström.

"Kan ni icke föda eder, utan att ta upp arbete här, är det bäst ni beställer bräderna till er likkista."

"Vi skola nog känna igen er, och när ni kommer till staden, kan det hända ni ligger i en bassäng och skvalpar".

Dessa voro de uttryck Lindén fält mot Ström.

Till slut fattade han honom även för bröstet och knuffade honom baklänges åt hemhållet till. Ström nödgades återvända hem och tordes icke gå ner till sågen mera den dagen.

Samma dag hade hr Lindén deltagit i en hetsjakt, då ett pålningslag drevs från sitt arbete vid Nya Söråker, ända till Norrvik. De närmare detaljerna vid detta tillfälle finnas återgivna i ett nedanstående referat.

Hr Lindén anhöll att som rättegångsbiträde få begagna redaktör Axel Danielsson från Malmö. vilken var i rannsakningssalen närvarande. Denna hr L:s begäran blev av rätten bifallen, dock med villkor, att Lindén själv skulle svara på till honom ställda frågor.

Linden är född 1862 i Linsell, Härjedalen, är gift, har ett barn, är skriven i Sundsvall och har under sista tiden uppehållit sig utan arbete, som det synes blott på att göra i strejker.

Den 7 april kom han, på kallelse, till Söråker och vistades sedan där under flera dagar, hållande möten med de strejkande varje dag. Vid dessa möten beslöts att med poster på 2 och 2 man hålla vakt kring sågen och kontoret, för att på detta sätt hindra och skrämma arbetssökande, som ville taga anställning vid sågen. Åtminstone ett hundratal arbetssökande hade på detta sätt blivit tillbakadrivna eller skrämda från att söka arbete vid sågverket.

Hr Lindén påstod nu vid rannsakningen, att han ej hotat eller våldfört sig å Ström, utan endast vänligt uppmanat och föreställt honom att han ej borde arbeta. Han hade blott sagt honom , att om han arbetade, skulle han bli hatad av sina kamrater, det var allt.

Då han såg flocken nepå isen, när pålningslaget drevs till Norrvik, hade han gått dit ner, hunnit i fatt hopen vid Sörvik och blott följt med.

Så berättade L. själv.

Härpå hördes 6 vittnen , vilka intygade Lindéns beteende, sådant det vid polisförhöret lagts i dagen.

Enligt vittnesmålen hade den flock L. kommenderade, då han körde bort hr Ström uppgått till 30 à 40 man, vilka alla, liksom L. själv, sett arga och hotande ut. Ström däremot hade med sitt eget beteende ej givit anledning till något anfall mot sig, utan hela tiden varit foglig och vänlig.

"Vi ha vårt högkvarter i Sundsvall, och vi ska nog passa på dig", hade ett vittne hört Lindén yttra till Ström.

Ett par av vittnena hade även genom den Lindénska flockens hotelser, blivit skrämda att gå hem, utan att våga sig ner till sågen vidare den dagen.

Detta gav rättegångsbiträdet, redaktör Danielsson, anledning att till ett av vittnena framställa den frågan, huruvida icke "ett inre medvetande sade dem, att de gjorde orätt, då de upptogo arbetet, och om ej detta medvetande, åtminstone till en del, vore orsak till att de ej gingo på sågen den dagen".

Som denna fråga ej hörde till saken, blev den naturligtvis ej av rättens ordförande riktad till vittnet.

Målet överlämnades å ömse sidor.

Åklagaren yrkade i sitt slutpåstående ansvar å Lindén enligt 15 kap 22 par. strafflagen och ansåg så försvårande omständigheter härvidlag ligga den tilltalade till last, att han åtminstone borde ådömas 1½ års straffarbete. Påvisade därjämte det moraliska ansvar L. genom sitt tillvägagående ådragit sig. Honom och hans gelikar förutan, hade en hel del arbetare vid Nya Söråker, nu med hustru och barn utkastade och lidande nöd, kunnat i lugn och frid bebo sina förra fridfulla hem. Indirekt vore han också skulden till de 4 arbetas olycka, vilka, liksom han, nu sutto häktade för liknande förseelser..

Lindén bestred. Strejken hade utbrutit, innan han kom till Söråker. Hade alltid varnat arbetarna för våldsamheter. Visste ej, att Ström antagit arbete, trodde endast han kommit i avsikt att söka sådant.

Begärde bli på fri fot försatt.

Redaktör Danielsson [Axel Danielsson] höll härefter ett försvarstal till Lindéns förmån. Ansåg att Lindén, då han ej hotat med våld från egen sida utan varnat Ström för prygel av andra, ej vore straffbar.

Nu, sedan allt var slut, drog hr Lindén, på redaktör Danielssons förslag, fram 3 vittnen, vilka stått inne i rättssalen hela tiden under de förra vittnenas hörande. Ordföranden gjorde svaranden och hans ombud uppmärksamma på olämpligheten av ett sådant tillvägagående, att nu komma med sina vittnen sedan de åhört allt vad åklagarens vittnen sagt och ej anmäla dem vid rättegångens början. Å svarandens sida urskuldade man sig med, att man avvaktade ordförandens fråga i svarande fall.

Vittnenas hörande blev dock bifallet.

Emellertid blevo 2 av dem, då de saknade prästbetyg, och ej voro av rättens ledamöter kända, kasserade.

Tredje vittnet, en hr L. J. Johansson, hade icke hört Lindén framställa något hot till Ström, utan endast vänliga varningar. De knuffar, L. givit S. på bröstet, hade vittnet uppfattat endast så, att L. vänskapsfullt klappade S. på axeln, under det han förmanade honom.

Lindén påstod själv, att han menat att Ström skulle dö av svält, då han uppmanade honom skaffa bräder till likkista, om han ej kunde föda sig utan arbete vid Nya Söråker.

Rätten dömde häktade E. J. Lindén att för de nämnda förseelserna hållas till straffarbete i 8 månader.

[Sundsvalls Tidning nr 52, lördag 3 maj, 1890, 1890-05-03]

1890-05-02 Fyra sågverksarbetare döms till fängelse för inblandning i Sörvikskonflikten

De 4 häktade sågverksarbetarna.

Som bekant hade, utom målaren Lindén [Erik Johansson Lindén], 4 sågverksarbetare häktats, för det de med hot och våld hindrat nyantagna arbetare vid Nya Söråker att fullgöra sitt arbete.

Dess 4 voro L. O. Nordström, född 1864, gift och fader till 2 barn, hr C. M Nilsson född 1869, E. O. Åström född 1865, samtliga dessa strejkande arbetare vid Nya Söråker, samt Olof Jonsson, född 1858, arbetare vid Fagervik.

De hade tillsammans med ett sällskap på 30 á 40 personer den 9 april anfallit ett pålarlag som arbetade under hr J. Törnbergs förmanskap, hindrat dem från att landstiga såväl vid Söråker som Alafors, å vilket sistnämnda ställe hr Törnberg sökte gå i land, för att telefonera till Söråker om förhållandet. Häktade Jonsson hade mot hr Törnberg skurit tänderna, hött med knutna nävar och utfallit i okvädningsord. Vidare hade ur sällskapet hörts hotelser sådana som: "ni kommer ej att arbeta här varken i dag eller i morgon, varken denna vecka eller nästa vecka heller" samt att hr Törnbergs huvud skulle "läggas mellan dunken och pålen". Jonsson hade t.o.m. ett par gånger tagit Törnberg i armen och svängt honom om, för att tvinga honom att gå hem.

Ifrån Alafors hade sällskapet vidare i riktig hetsjakt, omslutande pålningslaget i en halvcirkel, hurrande och klappande händerna, jagat dem tillbaka till Norrvik. "Jaktsällskapet" förökades under vägen mer och mer. De jagade förbjödos till och med att se sig om. Ända till hr Törnbergs förstubro följde de efter, och där stannade de hurrande och jublande i medvetande att ha gjort en bra och god gärning.

Samtliga de häktade påstodo sig ingenting ha gjort, utan blott följt med till Norrvik, dels av nyfikenhet, dels emedan de hade ärende dit.

5 vittnen hördes, vilka intygade, huru saken gått till.

Vittnena hade hört yttranden, för att skrämma pålningslaget, såsom: "Tycker ni vi ä´ före lite, finns det mera folk i land" o.s.v.

Åklagaren, kronofogde Engelstedt [Erik Fredrik, Engelstedt], yrkade ansvar å de anklagade för vad de låtit komma sig till las. Ansåg dem dock ej vara så straffbara som den förut rannsakade Lindén, vilken synes ha varit själen i hela rörelsen, under det dessa blott varit verktygen, Ville exempelvis för Jonsson föreslå 6 månaders fängelse och de andra något mindre.

Rätten dömde Jonsson att hållas till 3 månaders fängelse samt Nordström, Åström och Nilsson till 1 månads fängelse vardera.

[Sundsvalls Tidning nr 52, lördag 3 maj, 1890, 1890-05-03]